Är risktagare genetiskt benägna att ta mer risk eller har de utsatts för risk och upplevt att risken inte var så stor så de vågar än mer igen och igen. Med andra ord, är det arv eller miljö? Eller kanske slumpen?
Jag har förvånats över att de som avisar börsen ofta använder den upplevda risken som anledning. När jag grävt vidare har det alltid landat i känslan av okunskap som gjort att personen inte vågat.
Upplevd risk är så begränsande och kommer inte få dig att fatta något bra beslut utan att den kompletteras med data, med målsättningar med en dialog eller med ett aktivt agerande.
Ju mer en person investerar eller ju mer risk som tas desto mindre upplevs risken hos den personen inför valmöjligheten att ta risk. Riskbeteende är inte avgörande för att investera med gott resultat, men det är viktigt att vara medveten om att vi är mer eller mindre benägna att ta risk och att veta var man själv befinner sig på riskskalan. För lite risk är bra.
Så här tänker i alla fall jag runt mitt eget risktagande.
- Jag börjar där jag vill sluta. Därifrån delar jag upp vägen dit i etapper. Det kommer garanterat finnas stunder där jag upplever att risken är överhängande men då får jag gå tillbaka till målsättningen igen, vart vill du komma med ditt sparande?
- Kalkylerad risk är underskattat Skriv upp vad som är det värsta som kan hända samt vad är det bästa som kan hända. Ta mindre steg och räkna på konsekvenserna.
- Jag tittar på andra som lyckats Det finns allt för många goda exempel på kvinnor och män som gjort fantastiska saker i livet med pengar och bolag. Se och lär.
- Jag ser tillbaka på egna “misslyckade” risktaganden. När jag agerat och därefter misslyckats med något har det oftast inte utvecklats till att bli så negativt. Även om det i stunden varit jobbigt så har det gett mig mer av erfarenhet, bara det att kunna misslyckas och tackla nederlag är en så bra erfarenhet.
- Utan att utmana mig kommer jag aldrig att utvecklas. Det känns skrämmande om någonting. Håller du med?
Ha ett fint slut på veckan! / Michaela
