Den 25 maj i år avled George Floyd till följd av ett polisingripande i Minneapolis, USA.
En god vän till mig skickade in en insändare till DN någon vecka senare som jag kände berörde, inte bara på grund av hennes ord utan också för ett hennes tankar reflekterade så mycket mina egna.
INSÄNDARE. Det är inte konstigt att demonstrationerna i Black lives matter-rörelsen sprider sig från USA till resten av världen. Rasismen finns även här i Sverige där jag själv mött den sedan jag var liten, skriver 29-åriga Linda Ahlzén.
George Floyd är inte den första svarta person som har dött till följd av polisens våld i USA. Många har kämpat för svartas rättigheter som Rosa Park, Nelson Mandela och Martin Luther King. Men det som sker i dag hoppas jag kommer att gå till historien och bidra till en förändring.
Den senaste veckans händelser har tvingat mig att gå igenom mitt liv. Min uppväxt i en by i Dalarna med enbart min bror att identifiera mig med. Många minnen från när jag växte upp är smärtsamma. Jag är brun. Jag har en vit pappa och en svart mamma. Det har gett både mig och min bror vår vackra hy, vårt vackra hår och våra vackra ansiktsdrag.
Rasismen var inget jag reflekterade över som liten, men någonstans i förskolan blev jag medveten om den. När jag var 5 år önskade jag mig inget annat än rakt hår. Jag ville se ut som andra barn som i sagorna och prinsessorna som visades på tv.
Det fanns ingen brun där, ingen med afrofrisyr, ingen såg ut som jag.
I lågstadiet blev jag kallad för n-ordet för första gången – av en lärare. Jag var så kissnödig och var tvungen att gå på toa. Jag var ganska försynt av mig som barn, och har fram tills nu inte gillat att stå i centrum. Jag vågade inte säga till fröken att jag skulle gå på toa utan smet i stället i väg.
Medan jag tvättade händerna hörde jag fröken skrika ”men var är den där negerflickan nu igen?” Med brännande tårar under ögonlocken sprang jag hela vägen hem, utan att stanna. Jag gråter fortfarande när jag tänker på den händelsen.
Det var bara början på den strukturella rasism som jag skulle komma att möta genom mina år, från att jag var 7 år gammal tills i dag när jag är 29 år. Jag har blivit kallad för n-ordet av folk på stan som jag inte känt, som skrikit det till mig. Att jag ska åka hem tillbaka till Afrika.
Jag har fått frågor om mitt hår, att det är konstigt eller fult. Jag har fått kommentarer om att jag är vacker för att vara från Afrika. Att jag kan prata språket så bra. Frågor kring hur länge jag har bott i Sverige. Människor som valt att prata engelska med mig för att de inte tror att jag kan prata svenska. Fått hatkommentarer på offentliga ställen som på en klubb där jag och min vän blivit ombedda att gå på grund av vår hudfärg.
