Över tre miljoner svenskar samlades i slutet av mars för att lyssna till statsministerns tal till folket. Ungefär lika många som tittade på Kalle Ankas jul förra året. Jag reflekterar över hur det var när familjerna samlades runt radion för att få en knastrande uppdatering om läget från statsministern under andra världskriget, då var det en av möjligen två kommunikationskanaler för många hushåll. Idag har vi notiser på i mobiltelefonen och får kontinuerliga påminnelser om det pågående virusets framfart. Ett samtal som dominerar i alla samtal, vi följer nyhetssändningarna och andras reflektioner om situationen på sociala medier. Oron för att nära och kära ska drabbas är överhängande, likaså de stunder då de drabbas.
Tillgången till information är viktigt för att fatta beslut på finansiella marknader, filmen “The Hummingbird project” bygger fiktivt på den filosofin där en ny fiberkabel ska dras från Kansas till New York. Allt för att kunna nå börsen en millisekund snabbare än konkurrenterna och genom detta lilla försprång kunna göra sig en förmögenhet. En millisekund.
I karantänen tror jag inte att denna millisekund med den senaste informationen ska få dominera som den nu gör, vi behöver aktivt välja bort dess innehåll emellanåt, för allt för många skapar den ångest och oro.
Då måste det riktiga livet blir mer viktigt. Även om det riktiga livet förvisso visar att i Kina ansöktes det om fler skilsmässor efter att karantänen tog slut. Vi renoverar även som aldrig förr och målar om instängda i våra bostäder, som upplagt för att vilja gå skilda vägar.
Det är även ett liv som på kort tid tvingats bli digitalt.
Vi handlar online (Amazon skjuter på mindre viktiga leveranser som det nu trendande hemmakontoret för att hinna med) och vi jonglerar avslöjande digitala möten i teams eller zoom. Plötsligt dansar den äldre generationen in på TikTok för att festa till det. Vi beställer hämtmat för att stödja våra favoritrestauranger och vi spelar dataspel med avbrott för ett livestreamat träningspass när det dåliga samvetet slår till. Kvällarna betyder Netflix & Chill, underhållning streamas så till den grad att kvaliteten sänks av leverantörerna och ja, även en babyboom förväntas om nio månader.
Vi reser inte längre men för de som kör bil, handlas nu bensin eller diesel mycket billigare än vad de gjorde för ett par månader sedan för att en kris uppstod mellan Opec länderna. Oljebolagens aktier har sjunkit likaså. H&M halverar sin försäljning på grund av stängda butiker, aktien är nere på samma låga nivå som senast sågs i 2005.
Anställda varslas, permitteras eller sägs upp globalt. Detta trots att Sveriges och världens företag såg ljust på framtiden i januari och de stöd som ges, de ges inte för att efterfrågan inte finns långsiktigt, det är en vald eller i vissa länder påtvingad livsstil för att visa solidaritet som satt enskilda hushåll och företag i svår ekonomisk knipa, efterfrågan och marknaden fanns där och jag hoppas att stora delar av den finns kvar där när detta passerat förbi.
Jag vet att viruset har förödande konsekvenser för många, men vi kan inte alla bära alla dess konsekvenser på våra axlar, det får förlamande och förödande konsekvenser. Följ med i trenderna i det nya livet både som investerare eller entreprenör, kanske finns det möjligheter där?
Ta ansvar och bidra absolut, följ med i samhällsutvecklingen likaså men koppla bort det stadiga nyhetsflödet, det är också solidaritet för mig.
Michaela
